God is in all men, but all men are not in God; that is why we suffer.
Ramakrishna

Friday, August 27, 2010

Källargubben

Till Staffan

Källargubben, som människorna kallade honom, även om ingen riktigt hade sett honom, men var övertygade om att han fanns nere i källaren under köket, var faktiskt ett troll som föll ner i en igenvuxen björnfälla när han var en liten trollpojke. Han tyckte mycket om sin håla, han hade under årens lopp plattat till jordväggarna med sina händer sa att han lättare kunde fånga spindlar som han livnärde sig på. Åren gick och han växte upp och blev med tiden ett ganska stort troll och gammalt troll.
En dag vaknade han av ett underligt oväsen. Han tittade upp mot hålet i hålans tak och i stället för den blå himlen eller den svarta natten såg han bara en tjock bjälke av trä som täckte hela hålet. Han tänkte att han borde klättra upp och peta bort bjälken, men troll som han var och dessutom väldigt lat, gäspade han bara och beslöt sig för att sova på saken.
En massa tjoanden och oväsen väckte honom och han undrade om trollen och dvärgarna var i slagsmål igen men så hörde han att de bara var människor som hade bosatt sig i hans skog. – Jag undrar just hur länge de ska stanna här, tänkte han och vände sig på den andra sidan och somnade igen.
Men människorna stannade kvar, nya människor föddes när de gamla dog och gubben sömn blev mer och mer avbruten av allt oväsen och underliga brummande ljud som kom sedan for. En dag vaknade han av att hans ena vägg skakade alldeles förskräckligt och plötsligt fanns ett ganska stort hål i den. Han hörde hur en människa stönade och stånkade när hon grävde i leran på den andra sidan.
Men nu hade det sannerligen börjat gå alldeles för långt tyckte gubben och i stället för att lägga sig på rygg och sova på saken gick han fram till hålet, efter att han hade förvissat sig om att människan var borta. Han stack in sitt huvud och blev så häpen att han satte sig pladask på rumpan, när han tittade in.
Han såg en stor fin håla som den där människan hade grävt åt honom. Kanske var inte människorna så dumma att ha omkring sig när allt kom omkring. – Bara de inte förde så mycket oljud, suckade han och kröp in i hålan för att undersöka den.
Runt, runt sprang han och hoppade jämfota, så glad var han. Till saken hör at han inte ens visste om att han kunde hoppa jämfota, det bara kom sig av att han var så glad. Till slut somnade han i ett hörn av utmattning och han sov djupt och drömde om hur Pors-Lina skulle tacka ja till hans frieri. Han hade inte drömt om henne på många, många år. Pors-Lina var en älva som bodde på Stormyran alldeles under Långberget och hon älskade att dansa.
När källargubben var en vanlig liten trollunge, som inte ens var avvänjd, gick han som vanligt bakom sin mor och höll henne lydigt i svansen. Det var första gången som han var utanför hålan där de bodde och allt var nytt och väldigt spännande.
Hans mor, som fick syn på en samling trollgummor som verkade ha något väldigt intressant att tala om, satte ner honom på kanten av skogen just där myren tar slut och nyfiken som alla trollgummor sprang hon genast bort till gummorna. Ja hon blev så ivrig att hon till och med gick med dem för att titta på en ny håla och glömde alldeles bort sin trollunge.
Under tiden hade trollpojken tultat iväg ut på myren och de mjuka tuvorna gungade betänkligt när han steg på dem. Mitt ute på myren stod en älg och betade. Han tittade upp på trollpojken som kom svängande och hoppande på tuvurna.
- Jasså, nu är det tydligen dags för trollen också att dansa på myrarna, ja mycket ska man få se innan taggarna faller av för gott, mumlade han och gick sin väg med långa, lugna steg.
Plötsligt hörde trollet ett susande i löven av en ungbjörk som stod bredvid honom och han stannade till och tittade storögt på den ljusa, vackra flickan som stod alldeles framför honom. – Hej, jag heter Pors-Lina, vem är du? – Jag vet inte vem jag är för jag har inget namn, men jag vet att jag är ett troll, svarade han modigt och fortsatte att stirra på Pors-Lina. – Det är viktigt att veta vem man är, sa Pors-Lina och stod stilla med korsslagna armar över bröstet. Sedan skrattade hon sitt pärlande skratt och trollpojken satte sig av ren förvåning på första, bästa tuva.
– Vvvvvaaa gjorde du? Lyckades han klämma fram till slut och då skrattade hon ännu mer.
Till slut hejdade hon sig och förklarade för trollpojken vad ett skratt var och att hon hade skrattat för hon kom just på ett alldeles tokroligt namn som hon hade tänkt att ge honom. – Ett namn, ett alldeles eget namn, sa trollpojken och reste på sig och sträckte lite extra på sina långa, spetsiga öron för han ville inte gå miste om en enda stavelse av sitt namn.
- Du ska heta Klumpeklamp, sa hon och stänkte lite vatten på hans huvud, Sesådär nu vet du vem du är, kom ska vi dansa på tuvorna, sa hon och hoppade trallande iväg. – Klumpeklamp, sa trollpojken sakta och sög på varje ljud och sedan upprepade hand det både framlänges och baklänges så att han aldrig skulle glömma bort vem han var igen.
Han såg sig om efter Pors-Lina, som redan var nästan i den andra änden av myren. Han klev iväg med de största steg han kunde utan att välja de största och starkaste tuvorna, som han hade gjort tidigare när han gick ut på myren.
Hans ögon lämnade inte Pors-Lina, ens för en sekund. Småtallar och ungbjörk vräktes åt sidan när han kom klampande utan att se sig för.
Plums, så halkade han på en tuva och hamnade i det varma, sköna dyvattnet. Han lade sig på rygg och plaskade och plumsade på så att det stänkte. Pors-Lina stod på ett betryggande avstånd och skrattade. Hon skrattade så att hon fick både hicka och ont i magen. Aldrig hade hon sett någonting så tokigt som Klumpeklamp i dypölen.
Till sist blev det kväll och en stor, rund måne började sin lugna vandring över himlen. Pors-Lina hade gått hem. Hon förklarade för Klumpeklamp att när solen gick ner frös hon alldeles förskräckligt mycket, mest om fötterna. – Har man kalla fötter kan man inte dansa på tuvurna sa hon när hon vinkade adjö åt Klumpeklamp som sakta kravlade sig upp ur dypölen och började gå tillbaka till platsen där hans mor hade lämnat honom.
Men när han kom dit fanns hon inte där. Han böjde sig ner och började sniffa på marken runt omkring, för han hade som alla troll ett utmärkt väderkorn. Till sist fick han tag på hennes vittring och sedan följde han den. Han var så glad och tänkte hur han skulle förvåna allesammans när de fick veta att han hade fått en namn och att han var någon.
Han glömde till och med att se sig för var han satte sina fötter, vilket är ganska ovanligt för ett troll. Han trampade på så att torra grenar och gamla löv stänkte runt omkring. Han märkte att vittringen började gå runt i en stor krok runt en liten äng och han beslöt sig att spara tid och tog genvägen över den lilla ängen, som låg mitt i skogsgläntan.
Men det skulle han inte ha gjort. Plötsligt sjönk marken undan hans fötter och han kände hur han föll djupare och djupare och till sist hamnade han med duns i botten av en stor håla.
När hans ögon hade vant sig med de mycket svaga ljuset som kom ifrån det lilla, runda hålet långt däruppe, började han undersöka var han hade hamnat. Rummet var trekantigt och i ett hörn låg några gamla ben och i ett annat hörn låg ett björnskinn där köttslamsorna hade torkat bort och skinnet var fult användbart. Han sniffade för säkerhets skull ett par extra gånger på de innan han med suck lade sig ner på det och somnade tvärt.
Tiden kom och tiden gick och trollpojken sov och sov. Till slut hade han vuxit upp och blivit ett stort troll. Visserligen hade han för länge sedan kunnat ta sig upp ur hålan och gå hem till de andra trollen, men han tyckte om sitt trekantiga hål.
När han inte sov satt han och filosoferade över varför somliga inte har namn medan andra har. Hans slutsats var att det måste varen en förfärligt massa troll och andra varelser också som springer omkring och inte vet vem de är bara för att ingen har brytt sig om att ge dem ett namn. Nöjd fortsatte han att sova.

Källargubben, som nu var ett par hundra år gammal låg I det stora fyrkantiga rummet och höll I sin svanstipp och drömde om Pors-Lina. Han drömde att hon satt på en älg och sa, - Klumpeklamp, upp med dig ditt lata troll, du får allt ge dig ut I världen för att leta reda på mig om du vill ha mig och sedan skrattade hon och i ett huj var hon borta.
Han satte sig förvirrat upp och kliade sig I huvudet, vilken underlig dröm han hade haft och varför hade han drömt om en älg plötsligt fått lust att göra någonting annat än att sova. Han satt länge och tänkte på saken. Hur han än tänkte fann han ingen lösning som innebar att han inte behövde anstränga sig, om än aldrig så lite.
Utan förvarning föll en ljusstråle rakt ner från ett fyrkantigt hål I taket. Källargubben blev så hapen att han gneast skuttade iväg in till sin egen lilla håla och satt där sedan alldeles stilla och darrade av spänning. äöå åö
. – En håla som har fyra hörn och ett hål som också har fyra hörn det tålde att tänkas ordentligt på. Ett rum skulle vara trekantigt och hålet I taket skulle vara runt. Han satt och ryckte sig I ena örsnibben vilket han ofta gjorde när han verkligen ville anstränga sig att tänka och det var som sagt var inte ofta det.
Källargubben satt och tänkte och tänkte utan att hitta någon rimlig forklaring. När människan hade forsvunnit och allt var tyst och stilla krop han genast in i hålan for att studera den närmare.
Människan hade tagit med sig hålet I taket. En stege stod mitt på golvet och när han klättrade upp slutade den i taket. Han tyckte att det var väldigt underligt att sätta dit en stege som inte gick någonstans. I det ena hörnet hittade han en underlig trälåda. Den var stor och fyrkantig den men och när han hade tittat på den en stund kom han på att den kunde ju inte vara menad for någon annan än han själv.
Han rusade genast in till sin håla och drog med sig björnskinnet och kan man tänka sig det passade precis I lådan. Han lade sig ner och somnade tvärt som vanligt. Han till och med glömde att hålla fast I sin svans så tryggt och skönt hade han det I sin låda.
Han sov och sov och en dag vaknade han av att någon slängde en massa knölar på honom. En av dem hamnade precis mitt på hans nästipp och den väckte honom. En stor människa syntes tydligt I ljuset från hålet uppe I taket och han hörde hur hon sa, - jag lämnar källarluckan öppen, håll reda på barnen, jag kommer med ett par säckar till.
Stackars ensamma troll som fick sin säng fullständigt täckt med stora otäcka knölar som inte var ett dugg bekväma att sova på. Han tänkte att det var tur att han hade rafsat till sig björfällen när han vaknade annars hade den blivit begravd under alla knölarna.
Han suckade och kröp in til sin gamla håla igen och muttrande, - ja ja det hade man kunnat vänta sig av människorna, de ger men de tar alltid tillbaka, precis som farmor alltid sa. Han krop ihop på sitt björnskinn och somnade med svanstippen I sin hand men han drömde aldrig mer of Pors-Lina.

copyright©kamillakirch


No comments:

Post a Comment