Källargubben

Till Staffan

Källargubben, som människorna kallade honom, även om ingen riktigt hade sett honom, men var övertygade om att han fanns nere i källaren under köket, var faktiskt ett troll som föll ner i en igenvuxen björnfälla när han var en liten trollpojke. Han tyckte mycket om sin håla, han hade under årens lopp plattat till jordväggarna med sina händer sa att han lättare kunde fånga spindlar som han livnärde sig på. Åren gick och han växte upp och blev med tiden ett ganska stort troll och gammalt troll.
En dag vaknade han av ett underligt oväsen. Han tittade upp mot hålet i hålans tak och i stället för den blå himlen eller den svarta natten såg han bara en tjock bjälke av trä som täckte hela hålet. Han tänkte att han borde klättra upp och peta bort bjälken, men troll som han var och dessutom väldigt lat, gäspade han bara och beslöt sig för att sova på saken.
En massa tjoanden och oväsen väckte honom och han undrade om trollen och dvärgarna var i slagsmål igen men så hörde han att de bara var människor som hade bosatt sig i hans skog. – Jag undrar just hur länge de ska stanna här, tänkte han och vände sig på den andra sidan och somnade igen.
Men människorna stannade kvar, nya människor föddes när de gamla dog och gubben sömn blev mer och mer avbruten av allt oväsen och underliga brummande ljud som kom sedan for. En dag vaknade han av att hans ena vägg skakade alldeles förskräckligt och plötsligt fanns ett ganska stort hål i den. Han hörde hur en människa stönade och stånkade när hon grävde i leran på den andra sidan.
Men nu hade det sannerligen börjat gå alldeles för långt tyckte gubben och i stället för att lägga sig på rygg och sova på saken gick han fram till hålet, efter att han hade förvissat sig om att människan var borta. Han stack in sitt huvud och blev så häpen att han satte sig pladask på rumpan, när han tittade in.
Han såg en stor fin håla som den där människan hade grävt åt honom. Kanske var inte människorna så dumma att ha omkring sig när allt kom omkring. – Bara de inte förde så mycket oljud, suckade han och kröp in i hålan för att undersöka den.
Runt, runt sprang han och hoppade jämfota, så glad var han. Till saken hör at han inte ens visste om att han kunde hoppa jämfota, det bara kom sig av att han var så glad. Till slut somnade han i ett hörn av utmattning och han sov djupt och drömde om hur Pors-Lina skulle tacka ja till hans frieri. Han hade inte drömt om henne på många, många år. Pors-Lina var en älva som bodde på Stormyran alldeles under Långberget och hon älskade att dansa.
När källargubben var en vanlig liten trollunge, som inte ens var avvänjd, gick han som vanligt bakom sin mor och höll henne lydigt i svansen. Det var första gången som han var utanför hålan där de bodde och allt var nytt och väldigt spännande.
Hans mor, som fick syn på en samling trollgummor som verkade ha något väldigt intressant att tala om, satte ner honom på kanten av skogen just där myren tar slut och nyfiken som alla trollgummor sprang hon genast bort till gummorna. Ja hon blev så ivrig att hon till och med gick med dem för att titta på en ny håla och glömde alldeles bort sin trollunge.
Under tiden hade trollpojken tultat iväg ut på myren och de mjuka tuvorna gungade betänkligt när han steg på dem. Mitt ute på myren stod en älg och betade. Han tittade upp på trollpojken som kom svängande och hoppande på tuvurna.
- Jasså, nu är det tydligen dags för trollen också att dansa på myrarna, ja mycket ska man få se innan taggarna faller av för gott, mumlade han och gick sin väg med långa, lugna steg.
Plötsligt hörde trollet ett susande i löven av en ungbjörk som stod bredvid honom och han stannade till och tittade storögt på den ljusa, vackra flickan som stod alldeles framför honom. – Hej, jag heter Pors-Lina, vem är du? – Jag vet inte vem jag är för jag har inget namn, men jag vet att jag är ett troll, svarade han modigt och fortsatte att stirra på Pors-Lina. – Det är viktigt att veta vem man är, sa Pors-Lina och stod stilla med korsslagna armar över bröstet. Sedan skrattade hon sitt pärlande skratt och trollpojken satte sig av ren förvåning på första, bästa tuva.
– Vvvvvaaa gjorde du? Lyckades han klämma fram till slut och då skrattade hon ännu mer.
Till slut hejdade hon sig och förklarade för trollpojken vad ett skratt var och att hon hade skrattat för hon kom just på ett alldeles tokroligt namn som hon hade tänkt att ge honom. – Ett namn, ett alldeles eget namn, sa trollpojken och reste på sig och sträckte lite extra på sina långa, spetsiga öron för han ville inte gå miste om en enda stavelse av sitt namn.
- Du ska heta Klumpeklamp, sa hon och stänkte lite vatten på hans huvud, Sesådär nu vet du vem du är, kom ska vi dansa på tuvorna, sa hon och hoppade trallande iväg. – Klumpeklamp, sa trollpojken sakta och sög på varje ljud och sedan upprepade hand det både framlänges och baklänges så att han aldrig skulle glömma bort vem han var igen.
Han såg sig om efter Pors-Lina, som redan var nästan i den andra änden av myren. Han klev iväg med de största steg han kunde utan att välja de största och starkaste tuvorna, som han hade gjort tidigare när han gick ut på myren.
Hans ögon lämnade inte Pors-Lina, ens för en sekund. Småtallar och ungbjörk vräktes åt sidan när han kom klampande utan att se sig för.
Plums, så halkade han på en tuva och hamnade i det varma, sköna dyvattnet. Han lade sig på rygg och plaskade och plumsade på så att det stänkte. Pors-Lina stod på ett betryggande avstånd och skrattade. Hon skrattade så att hon fick både hicka och ont i magen. Aldrig hade hon sett någonting så tokigt som Klumpeklamp i dypölen.
Till sist blev det kväll och en stor, rund måne började sin lugna vandring över himlen. Pors-Lina hade gått hem. Hon förklarade för Klumpeklamp att när solen gick ner frös hon alldeles förskräckligt mycket, mest om fötterna. – Har man kalla fötter kan man inte dansa på tuvurna sa hon när hon vinkade adjö åt Klumpeklamp som sakta kravlade sig upp ur dypölen och började gå tillbaka till platsen där hans mor hade lämnat honom.
Men när han kom dit fanns hon inte där. Han böjde sig ner och började sniffa på marken runt omkring, för han hade som alla troll ett utmärkt väderkorn. Till sist fick han tag på hennes vittring och sedan följde han den. Han var så glad och tänkte hur han skulle förvåna allesammans när de fick veta att han hade fått en namn och att han var någon.
Han glömde till och med att se sig för var han satte sina fötter, vilket är ganska ovanligt för ett troll. Han trampade på så att torra grenar och gamla löv stänkte runt omkring. Han märkte att vittringen började gå runt i en stor krok runt en liten äng och han beslöt sig att spara tid och tog genvägen över den lilla ängen, som låg mitt i skogsgläntan.
Men det skulle han inte ha gjort. Plötsligt sjönk marken undan hans fötter och han kände hur han föll djupare och djupare och till sist hamnade han med duns i botten av en stor håla.
När hans ögon hade vant sig med de mycket svaga ljuset som kom ifrån det lilla, runda hålet långt däruppe, började han undersöka var han hade hamnat. Rummet var trekantigt och i ett hörn låg några gamla ben och i ett annat hörn låg ett björnskinn där köttslamsorna hade torkat bort och skinnet var fult användbart. Han sniffade för säkerhets skull ett par extra gånger på de innan han med suck lade sig ner på det och somnade tvärt.
Tiden kom och tiden gick och trollpojken sov och sov. Till slut hade han vuxit upp och blivit ett stort troll. Visserligen hade han för länge sedan kunnat ta sig upp ur hålan och gå hem till de andra trollen, men han tyckte om sitt trekantiga hål.
När han inte sov satt han och filosoferade över varför somliga inte har namn medan andra har. Hans slutsats var att det måste varen en förfärligt massa troll och andra varelser också som springer omkring och inte vet vem de är bara för att ingen har brytt sig om att ge dem ett namn. Nöjd fortsatte han att sova.

Källargubben, som nu var ett par hundra år gammal låg I det stora fyrkantiga rummet och höll I sin svanstipp och drömde om Pors-Lina. Han drömde att hon satt på en älg och sa, - Klumpeklamp, upp med dig ditt lata troll, du får allt ge dig ut I världen för att leta reda på mig om du vill ha mig och sedan skrattade hon och i ett huj var hon borta.
Han satte sig förvirrat upp och kliade sig I huvudet, vilken underlig dröm han hade haft och varför hade han drömt om en älg plötsligt fått lust att göra någonting annat än att sova. Han satt länge och tänkte på saken. Hur han än tänkte fann han ingen lösning som innebar att han inte behövde anstränga sig, om än aldrig så lite.
Utan förvarning föll en ljusstråle rakt ner från ett fyrkantigt hål I taket. Källargubben blev så hapen att han gneast skuttade iväg in till sin egen lilla håla och satt där sedan alldeles stilla och darrade av spänning. äöå åö
. – En håla som har fyra hörn och ett hål som också har fyra hörn det tålde att tänkas ordentligt på. Ett rum skulle vara trekantigt och hålet I taket skulle vara runt. Han satt och ryckte sig I ena örsnibben vilket han ofta gjorde när han verkligen ville anstränga sig att tänka och det var som sagt var inte ofta det.
Källargubben satt och tänkte och tänkte utan att hitta någon rimlig forklaring. När människan hade forsvunnit och allt var tyst och stilla krop han genast in i hålan for att studera den närmare.
Människan hade tagit med sig hålet I taket. En stege stod mitt på golvet och när han klättrade upp slutade den i taket. Han tyckte att det var väldigt underligt att sätta dit en stege som inte gick någonstans. I det ena hörnet hittade han en underlig trälåda. Den var stor och fyrkantig den men och när han hade tittat på den en stund kom han på att den kunde ju inte vara menad for någon annan än han själv.
Han rusade genast in till sin håla och drog med sig björnskinnet och kan man tänka sig det passade precis I lådan. Han lade sig ner och somnade tvärt som vanligt. Han till och med glömde att hålla fast I sin svans så tryggt och skönt hade han det I sin låda.
Han sov och sov och en dag vaknade han av att någon slängde en massa knölar på honom. En av dem hamnade precis mitt på hans nästipp och den väckte honom. En stor människa syntes tydligt I ljuset från hålet uppe I taket och han hörde hur hon sa, - jag lämnar källarluckan öppen, håll reda på barnen, jag kommer med ett par säckar till.
Stackars ensamma troll som fick sin säng fullständigt täckt med stora otäcka knölar som inte var ett dugg bekväma att sova på. Han tänkte att det var tur att han hade rafsat till sig björfällen när han vaknade annars hade den blivit begravd under alla knölarna.
Han suckade och kröp in til sin gamla håla igen och muttrande, - ja ja det hade man kunnat vänta sig av människorna, de ger men de tar alltid tillbaka, precis som farmor alltid sa. Han krop ihop på sitt björnskinn och somnade med svanstippen I sin hand men han drömde aldrig mer of Pors-Lina.

copyright©kamillakirch

Flickan med de röda skorna som trampade på sitt bröd.

Den lilla flickan hade fått ett par nya, röda skor av sin far. Hon satt länge och smekte dem. Hon vred och vände på dem från alla håll för att riktigt pränta in deras utseende på sin näthinna. De hade en alldeles ovanligt vacker, klar, röd färg, som glänste i solskenet. Sulorna var av ett tunt och välgarvat läder och ovanpå skorna satt en slejf med en vacker pärla till fäste.
Hon satte genast på sig skorna och de passade perfekt. Varje dag sprang hon dansande och sjungande omkring i det lilla köket i stugan där hon bodde. Hon upptäckte att det gick mycket lättare att dansa och sjunga samtidigt efter det att hon hade fått de röda skorna och sångerna rann in i hennes huvud, den ena efter den andra.
En dag tog hennes mor fram ett stort bröd och bad henne gå ut och ge en bit till var och en som behövde bröd. – Kom bara ihåg att vara rädd om brödet och inte ge det till vem som helst och du får absolut inte trampa på det, sa mamman.
Glad i hågen traskade flickan iväg. Den första som hon mötte var en gammal skolfröken som med trumpen min svarade på hennes leende fråga om hon ville ha en bit bröd.
- Jag vet nog vem du är, du är fosterflickan som Frida och David tog hand om, din riktiga mor var en slampa. Jaja, jag vet nog hur du kommer att sluta. Inte vill jag ha något bröd av en som dig.
Flickan tittade sorgset på henne och när hon tittade ner på sina skor upptäckte hon att hon stod i en lergrop. Hon tog brödbiten som hon redan hade brutit och lade den på marken. Sedan steg hon försiktigt på det för att inte smutsa ner sina röda skor och gick vidare.
Ett stycke senare träffade hon ett par pojkar som kom cyklande på vägen. De skrattade när de såg hennes framsträckta hand med två bitar med bröd.
- Inte vill vi ha ditt bröd, du är så ful, sa den ena. Den andre spottade kavat i marken och fortsatte, - vi vet nog vem du är och vem din mamma var.
Flickan kände hur tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon försökte att gå vidare men skorna hade fastnat i gruset. Hon tog då de två brödbitarna och satte den ena framför den andra och när hon lyfte på sina fötter for att kliva på dem, släppte gruset sitt grepp och hon kunde gå vidare.
Hon fortsatte vägen fram och en del människor tog emot hennes bröd medan andra låtsades att de inte såg henne eller hennes framssträckta hand.
Vägen slingrade sig förbi bondgårdarna och snart kom hon fram till en större by. Många människor kom och gick och ingen tycktes vilja lägga märke till flickan där hon stod med sin framsträckta hand.
Plötsligt stannade en man framför henne, tittade på henne uppifrån och ner och sa, - om jag får känna på ditt kiss ställe tar jag emot ditt bröd.
Flickan blev alldeles förlägen och kände hur hon rodnade av blygsel. Hon visste att hon inte skulle låta någon känna på hennes hemliga ställe men samtidigt ville hon ju ge bort en bit bröd och motvilligt accepterade hon.
– Vilken fin liten murra du har, och du har ju också fått lite hår på den känner jag, sa mannen med grötig röst och lät sina fingrar gräva in i hennes springa. Under tiden pysslade han med något i den andra handen och när han var färdig tog han emot biten av bröd som flickan gav honom utan att säga ett enda ord som tack.
Flickan tyckte inte om att han hade känt på henne för hon såg att han hade smutsiga fingrar med tjocka, svarta sorgkanter under sina naglar. Men hon var i alla fall glad att han ville ha en bit bröd och tänkte att äntligen har jag kommit på ett sätt att kunna ge folk mitt bröd. Hon vandrade vidare och vägen var dammig och den vackra röda färgen på skorna började bli grå men hon märkte det inte.
Nästa man hon träffade på ville inte bara känna på henne utan han ville känna med sitt extra finger, som han sa. Hon nickade och när han bad henne lägga sig ner upptäckte hon att hon låg i en slaskhög med fötterna i en gamal hink full med gödselvatten.
– Sära på benen nu så att jag kommer åt att känna på dig, mumlade mannen och körde upp sitt knä mellan hennes ben. Det gjorde ont och flickan vred och vände på sig och försökte komma loss men han var tyngre än henne. Ett sting av smärta sköt som en blixt genom hennes underliv och hon märkte att mannens andhämtning blev häftigare och häftigare och efter en stund sjönk han ihop ovanpå henne.
– Det var riktigt skönt, sa han och tittade närmare på henne och fortsatte, - men fan vad du är ful.
– Det kan väl hända, sa flickan och tog mod till sig när hon fortsatte, - men jag har i alla fall vackra röda skor även om de är lite smutsiga men det är mest damm. Hon gav honom brödet och han stoppade det i sin mun och gick visslande sin väg utan att spilla mer tid eller ord på henne.
Det började skymma och flickan förstod att hon nog måste gå hem och förresten så var brödet nästan slut och hon förstod att hennes mor nog skulle undra var hon var.
Hon steg upp och borstade av alla soporna som hade fastnat på hennes klänning och när hon tittade ner på sina skor skrek hon av fasa.
Av det vackra röda lädret med den vackra pärlan till knapp var det bara sulan som var hel. Lädret hängde i slamsor och pärlorna var borta.
Hon sjönk ner på en gammal upp-och nervänd, rostig, gammal hink utan handtag och började gråta bittert.
I handen hade hon bara ett enda litet stycke bröd kvar och plötsligt kände hon sig väldigt hungrig och stoppade det i munnen. När hon försökte tugga växte och växte brödet och hon kände det som om hon skulle kvävas. Men hon fortsatte att tugga och svälja och snart var munnen tom och hon kunde andas igen.
Hon började gå tillbaka och hon gick med snabbare och snabbare steg och snart sprang hon allt vad hon orkade.
Det var mörkt innan hon kom hem och hon skyndade på stegen när hon såg stugan. När hon kom till förstugebron tog hon av sig vad som var kvar av sina skor och gömde dem bakom en låda.
Hon steg in i huset och upptäckte att det inte var hennes mor som fanns där, utan en helt annan kvinna. Inte heller fanns hennes far på sin vanliga plats i hörnet med en tidning framför sig.
Inte heller fanns de gamla, välkända möblerna där. Kökssoffan som var henens säng hade ersatts av en gråblå bänk med stålrörsben och det stora köksbordet, som hennes morfar hade snickrat, var borta och ett bord med skinande perstorps-platta stod i dess ställe.
– Var är min mamma och var är min far? stammade hon fram medan tårarna rann nerför hennes kinder och bildade ljusa ränder i smutsen på sin väg ner mot hennes klänning.
– Inte vet jag, svarade kvinnan och kom emot henne. – Men ge dig nu iväg din olycka, här kan du inte stanna. Du är ju inte bara smutsig utan du är ju också väldigt ful och inga skor har du heller.
Hon lyfte upp kvasten som stod i vrån och höjde den mot flickan som förstod att hon menade allvar, men hon stod som fastfrusen i golvet och kunde inte inte längre röra sig.
– Akta dig så att jag inte släpper lås hundarna på dig, skrek kvinnan och hötte med kvasten.
Då först kom hon loss och kunde försiktigt lomma ut genom dörren, som stängdes och låstes ordentligt bakom henne.