Till Anne. Nov 2010
Teodor var en ganska tjock och välstoppad teddybjörn som bodde i en liten stad vid havet i norra Afrika. Hur han hade kommit dit var det ingen som riktigt visste, förutom Teodor förstås men det höll han hemligt och berättade inte för någon.
Han var ingen vanligt teddybjörn, en som slängs överallt och till sist hamnar smutsig och sönderriven i soporna. Nej Teodor var av en förnäm familj och hade redan som ung fått lära sig hur man sköter om sig och håller pälsen ren och fin.
Hans allra bästa vän var en liten flicka som hette Anne. Hon satt ofta med honom i famnen på en liten stol vid fönstret och tittade ut på allt folket som gick förbi på gatan utanför den stora porten. Ibland sjöng hon hitta på sånger för honom och då njöt han så att det riktigt ryste i hela hans kropp.
En gång när Anne hade varit sjuk och till och med hade feber hade hennes mamma kommit hem med Teodor i ett litet brunt paket. Hon satte honom på sängen alldeles bredvid Anne som sov med flämtande andetag och rysliga rosslingar i bröstet varje gång som hon hostade. Teodor hade suttit och tittat på henne en lång stund när hon plötsligt slog upp ögonen och fick syn på honom. Hon tog honom genast i sina armar och somnade igen med ett lyckligt litet leende. Innan hon somnade viskade hon , - hej på dig, jag heter Anne och jag ska kalla dig för Nalle.
Teodor visste inte riktigt vad han skulle tro om en sådan liten människa. Men varmt och skönt var det att ligga nära henne och efter en stund somnade han också. Han drömde om de stora Himalaya bergen där alla teddybjörnar kommer ifrån och i drömmen såg han sin mor och alla de andra teddybjörnarna. Hans mor sade att han skulle noga vakta på sin lilla människa för det fanns många som ville henne illa. Teodor nickade i sömnen och sa högt, - det lovar jag mor, det lovar jag,
Anne vaknade och drog honom närmare intill sig och viskade, - Nalle vet du att jag drömde att du kunde tala, är inte det märkvärdigt så säg. I detsamma kom mamman in med en bricka med ett glas juice och en smörgås som hon satte ner på det lilla bordet som stod alldeles vid sidan av sängen.
– Anne, du ser redan mycket friskare ut om febern inte kommer tillbaka kan du få stiga upp i morgon, men nu är det kväll och du måste sova. Jag ser att du tycker om teddybjörnen som jag fann på sjukhuset. Det var någon som hade sänt honom från Rom i ett paket med olika mediciner som kom till sjukhuset i dag. Eftersom du är sjuk tänkte jag att han kanske skulle kunna muntra upp dig lite.
Efter att ha kysst Anne på pannan och rufsat om henne lekfullt i håret stoppade hon om henne och gick ut och stängde dörren efter sig, Månen sken in genom fönstret och syrsorna utanför hade redan börjat sin nattkonsert ivrigt påhejade av ett par jamande kattor som satt pa det höga planket som skyddade mot insyn.
Teodor låg och tänkte på hur alltid hade blivit till det allra bästa. Han hade alltid önskat sig en liten människoflicka som sällskap och han hade fasat varje gång en och annan pojke kom och nöp honom hårt i ena armen eller slet i hans öron där han satt på hyllan leksaksaffären. Men han insåg att han hade haft en väldig tur som köptes av den gamla tanten som hade så milda, vackra bruna ögon och blev skickade i ett paket till Röda Korset för att sedan kunna bli kramad av ett litet barn som inte hade några leksaker alls. Visst hade han varit lite rädd för att han skulle bli smutsig eller att hans vackra röda sidenrosett skulle bli solkig eller rent av att tappa den. Men nu visade det sig att när paketen till Röda Korset blev uppackade kom han kom att hamna i en låda som det stor Första Förband på och på så sätt kom han med en leverans till Annes mamma som arbetade på ett stort sjukhus.
Han log när han tänkte på hur glad han hade blivit när hon tog upp honom och mumlade, - det var mig ett nytt slags bandage men eftersom Anne är sjuk så kanske du kommer att vara ett första förband i alla fall.
Anne rörde på sig oroligt i sömnen och Teodor började nynna en sång om blommorna uppe i Himalayabergen och alla fåglar som flög runt och sjöng dagarna i ända. Efter ett tag blev hennes andetag jämna och han märkte att nu var sjukdomen borta och allt hon behövde var att sova. Han suckade när han slöt sina ögon och kände hur hans lilla hjärta redan älskade henne och efter en stund sov han.
Nästa morgon när Annes mamma kom in med ett glas juice och ett stycke nybakat bröd såg hon att Anne redan var påklädd och hade till och med försökt att bädda sin säng. – nej men är du redan uppe, jag antar att du är fullt frisk och inte behöver få frukost på säng sa hon skrattande och vände om i dörren. – Skynda dig ner till köket så att du får en rejäl frukost av Medira.
Anne tog upp Teodor och gick snällt efter sin mamma ner till köket. Medira var deras kokerska och en av Annes absoluta favoriter. Ingen kunde sjunga som henne och ingen hade så vackra mörka ögon som alltid glittrade. – Titta Medira, det här är Nalle, han ska bo hos oss. Jag fick honom i går och när jag har ätit ska jag visa honom vår lilla trädgård, sa hon och räckte fram Teodor så att Medira kunde hålla honom.
Ute på den stenlagda altanen fanns ett par marmor bänkar och blommor var planterade i stora stenkrukor. Ett par sagopalmer växte alldeles intill planket och där hade Anne sitt favorit ställe. En stor, gammal, sprucken stenkruka stod på högkant och inne i den hade Anne gjort en liten lekstuga.
Hon satte Teodor på en liten sten som hon sa var en fåtölj och sedan började hon samla ihop olika blommor och blad för hon skulle göra en sallad till honom. Teodor satt tillbakalutad och stödde sin rygg mot stenkrukans vägg. Hans ögon lämnade inte Anne för en enda sekund och när hon inte märkte det visslade han en liten melodi som gjorde att en mängd fjärilar genast kom för att titta på vad det var som lät och luktade så gott. En av dem satte sig på Anne huvud utan att hon märkte det och en annan fladdrade framför henne och fick henne att skratta.
När Medira ropade att det var middagsdags sprang hon genast in för hon var väldigt hungrig och i hastigheten glömde hon alldeles bort Teodor där han satt på sin sten. Han suckade och kände sig övergiven men beslöt sig för att vänta till dess hon kom tillbaka för att hämta honom.
Under tiden hade en ganska stor hund hoppat över planket och kom fram till honom . Han morrade och visade sina stora vita tänder och Teodors hjärta bankade så hastigt att han trodde att han skulle dö. Hunden nosade på honom honom bet tag i hans rosett och drog av hon om det röda sidenbandet och gick sedan vidare med bandet släpande efter sig på jakt efter något annat ätbart.
Teodor kände hur tårarna nästan pressades fram ur hans bruna ögon för han var väldigt stolt över sin fina rosett. – Vad skulle Anne nu säga när hon fick se honom, tänkte han och steg upp från stenen. Hur skulle han få tag på sitt band. Han beslöt sig för att vissla en stump och till sin glädje upptäckte han att hunden faktiskt lydde och kom tillbaka med bandet fortfarande hängande i ena mungipan. Med ett ryck grabbade Teodor tag i bandet och slängde det runt halsen. – Bättre ett band runt halsen utan rosett än inget band alls, tänkte han och kände sig väldigt stolt.
När Anne kom ut efter att ha ätit sin middag och såg att hans rosett hade gått upp tog hon genast upp hon om och gick in till Medina för att hon skulle knyta en rosett. Teodor satt i Annes knä och när rosetten var färdig blev Anne så glad att hon gav honom en puss mitt på nosen. – Nu är du fin igen lilla Nalle, sa hon och gick upp till sitt rum med Teodor tätt tryckt intill sig.
Kap. 2
Hur Teodor räddar Anne från att bli biten av en väldigt giftig orm
I den lilla staden där Anne bodde fanns det alla möjliga insekter och möss av alla storlekar från små vita som inte var större än ett barn minsta finger till de stora kloak råttorna som kunde bli stora som kattor. Där det finns möss där finns det förståss även ormar och iAnnes lilla stad var inget undantag.
Anne hade lärt sig att man aldrig fick krypa in i en buske eller lyfta på en stor sten eller sätta sig ner på marken. Man måste alltid ha en käpp som man hela tiden slog och petade med så att ormarna som kände vibrationerna i sin kropp kunde snabbt ringla iväg.
Den här dagen hade börjat helt fel, först var mjölken sur och Ann fick nöja sig med vattenchoklad istället för den vanliga mjölkchokladen med skum på som hon älskade. Sedan var hennes mamma tvungen att ge sig av till sjukhuset i all hast för det var som vanligt något som bara hon kunde ta hand om. Till råga på allt hade det regnat under natten så Anne kunde bara leka på den stenlagda altanen .
Buttert tog hon Theodor under armen och gick ut. Hon vandrade planlöst fram och tillbaka och tittade besviket i riktning mot marmor bänken där hon hade sin vanliga lekplats. Kanske hon ändå skulle försiktigt trippa iväg dit, tänkte hon och tog ett par försiktiga steg i det våta gräset.
Till sist hade hon nått fram till sin lekplats och hon börjad genast göra i ordning för att leka skola med Theodor. Hon skulle förstås vara fröken och han skulle vara en elev. Ett par små stenar fick vara de andra eleverna och det hela var klart. Hon inledde med en sång som hon hade hittat på. Den handlade om en prinsessa som bodde i ett slott som var av rödaste guld och där bodde också hennes pappa kungen och ingen annan. Den sången passade alltid tyckte Anne.
Efter ett tag var det dags för Theodor att gå och ställa sig i skamvrån för han hade inte varit uppmärksam. Anne hade gjort i ordning ett ställe under ena rosenbusken där –time out- som kokerskan kallade det hela när man måste sitta stilla och åtminstone se ut som om man var hemskt ledsen för något som man hade sagt eller gjort.
En gul och svartrandig orm med stora gula fläckar på varje sida av huvudet låg ett stycke vid sidan om och den hade varit sent ute och därför inte kunnat få sig en mus eller två när mössen kom upp ur sina bon för att skaka regnvattnet ur sina pälsar. Den var rasande hungrig, ja det skrek rent i den långa orm magen.
Theodor som naturligtvis hade hört hur det skrek i magen på ormen höll sina ögon på den för han litade inte alls på ormar. De hade en förmåga att aldrig flytta sig rakt fram och det irriterade honom när han såg hur de slingrade sig i zic zac. – Slöseri med både tid och energi, brukade han muttra för sig själv.
Anne stod allvarligt framför Theodor och hötte med sittt finger när hon sa med allvarlig röst, -Nalle, du får inte sitta och gapa under min lektion, du stör de andra eleverna som sitter tysta och försöker lära sig så mycket som möjligt. Nu blir det – time out- för dig och hon tog upp Theodor och började krypa in under rosenbusken.
Ormen som kände hur marken vibrerade tänkte att nu äntligen skulle han få sig en riktigt stor mus att döma av vibrationerna och han slickade sig ivrigt om munnen med sin långa tvådelade tunga och började förväntansfullt krypa i riktning mot den förväntade maten.
Theodor spärrade upp sina ögon när han såg hur ormen närmade sig och han blev väldigt rädd när han märkte att ormen kom krypande på Annes andra sida än den han var på. med en knyck sprätte han upp sin kropp så att Anne tappade greppet om honom och han rullade snabbt bort mot staketet på den andra sidan.
Anne som förvånat såg hur han inte stannade förrän han stötte mot den stora grundstenen som den ena staket posten var ankrad i, kunde inte alls förstå vad som hade hänt. Men så fick hon en ide och rullade efter Theodor hon med och skrek att det var jordbävning och att alla måste ta skydd.
När ormen hörde hennes skrik och kände hon marken skakade av hennes tyngd insåg att kanske musen som han trodde skulle bli frukost nog var en jätteråtta i ställe och dem hade den fått nog av tidigare för de var så elaka att de till och med gav sig på en orm med sina sylvassa tänder. Ormen hade med möda lyckats få med sig sin yttersta svanstipp från det mötet. Snabbt ändrade den riktning och gled iväg mot det låga riset runt den stora sagopalm stammen i stället där den brukade vila sig efter långa och svåra strapatser.
Anne, Anne, var är du? Ropade Medira ifrån dörröppningen och fortsatte, - nu har mjölkmannen varit här och jag har gjort i ordning ett par smörgåsar till din choklad, kom in nu med en gång och glöm inte att ta av dig dina skor för det är lerigt på gården i dag , och så gick hon in.
Glad som en lärka igen plockade Anne upp Theodor och sprang in men glömde som vanligt att ta av sig skorna nere i porten.
Kapitel 3,
Theodor och Anne går på marknad och Theodor upptäcker att han är allergisk mot kanelbark.
copyrightNov2010©kamillakirch
Sunday, November 14, 2010
Friday, August 27, 2010
Källargubben
Till Staffan
Källargubben, som människorna kallade honom, även om ingen riktigt hade sett honom, men var övertygade om att han fanns nere i källaren under köket, var faktiskt ett troll som föll ner i en igenvuxen björnfälla när han var en liten trollpojke. Han tyckte mycket om sin håla, han hade under årens lopp plattat till jordväggarna med sina händer sa att han lättare kunde fånga spindlar som han livnärde sig på. Åren gick och han växte upp och blev med tiden ett ganska stort troll och gammalt troll.
En dag vaknade han av ett underligt oväsen. Han tittade upp mot hålet i hålans tak och i stället för den blå himlen eller den svarta natten såg han bara en tjock bjälke av trä som täckte hela hålet. Han tänkte att han borde klättra upp och peta bort bjälken, men troll som han var och dessutom väldigt lat, gäspade han bara och beslöt sig för att sova på saken.
En massa tjoanden och oväsen väckte honom och han undrade om trollen och dvärgarna var i slagsmål igen men så hörde han att de bara var människor som hade bosatt sig i hans skog. – Jag undrar just hur länge de ska stanna här, tänkte han och vände sig på den andra sidan och somnade igen.
Men människorna stannade kvar, nya människor föddes när de gamla dog och gubben sömn blev mer och mer avbruten av allt oväsen och underliga brummande ljud som kom sedan for. En dag vaknade han av att hans ena vägg skakade alldeles förskräckligt och plötsligt fanns ett ganska stort hål i den. Han hörde hur en människa stönade och stånkade när hon grävde i leran på den andra sidan.
Men nu hade det sannerligen börjat gå alldeles för långt tyckte gubben och i stället för att lägga sig på rygg och sova på saken gick han fram till hålet, efter att han hade förvissat sig om att människan var borta. Han stack in sitt huvud och blev så häpen att han satte sig pladask på rumpan, när han tittade in.
Han såg en stor fin håla som den där människan hade grävt åt honom. Kanske var inte människorna så dumma att ha omkring sig när allt kom omkring. – Bara de inte förde så mycket oljud, suckade han och kröp in i hålan för att undersöka den.
Runt, runt sprang han och hoppade jämfota, så glad var han. Till saken hör at han inte ens visste om att han kunde hoppa jämfota, det bara kom sig av att han var så glad. Till slut somnade han i ett hörn av utmattning och han sov djupt och drömde om hur Pors-Lina skulle tacka ja till hans frieri. Han hade inte drömt om henne på många, många år. Pors-Lina var en älva som bodde på Stormyran alldeles under Långberget och hon älskade att dansa.
När källargubben var en vanlig liten trollunge, som inte ens var avvänjd, gick han som vanligt bakom sin mor och höll henne lydigt i svansen. Det var första gången som han var utanför hålan där de bodde och allt var nytt och väldigt spännande.
Hans mor, som fick syn på en samling trollgummor som verkade ha något väldigt intressant att tala om, satte ner honom på kanten av skogen just där myren tar slut och nyfiken som alla trollgummor sprang hon genast bort till gummorna. Ja hon blev så ivrig att hon till och med gick med dem för att titta på en ny håla och glömde alldeles bort sin trollunge.
Under tiden hade trollpojken tultat iväg ut på myren och de mjuka tuvorna gungade betänkligt när han steg på dem. Mitt ute på myren stod en älg och betade. Han tittade upp på trollpojken som kom svängande och hoppande på tuvurna.
- Jasså, nu är det tydligen dags för trollen också att dansa på myrarna, ja mycket ska man få se innan taggarna faller av för gott, mumlade han och gick sin väg med långa, lugna steg.
Plötsligt hörde trollet ett susande i löven av en ungbjörk som stod bredvid honom och han stannade till och tittade storögt på den ljusa, vackra flickan som stod alldeles framför honom. – Hej, jag heter Pors-Lina, vem är du? – Jag vet inte vem jag är för jag har inget namn, men jag vet att jag är ett troll, svarade han modigt och fortsatte att stirra på Pors-Lina. – Det är viktigt att veta vem man är, sa Pors-Lina och stod stilla med korsslagna armar över bröstet. Sedan skrattade hon sitt pärlande skratt och trollpojken satte sig av ren förvåning på första, bästa tuva.
– Vvvvvaaa gjorde du? Lyckades han klämma fram till slut och då skrattade hon ännu mer.
Till slut hejdade hon sig och förklarade för trollpojken vad ett skratt var och att hon hade skrattat för hon kom just på ett alldeles tokroligt namn som hon hade tänkt att ge honom. – Ett namn, ett alldeles eget namn, sa trollpojken och reste på sig och sträckte lite extra på sina långa, spetsiga öron för han ville inte gå miste om en enda stavelse av sitt namn.
- Du ska heta Klumpeklamp, sa hon och stänkte lite vatten på hans huvud, Sesådär nu vet du vem du är, kom ska vi dansa på tuvorna, sa hon och hoppade trallande iväg. – Klumpeklamp, sa trollpojken sakta och sög på varje ljud och sedan upprepade hand det både framlänges och baklänges så att han aldrig skulle glömma bort vem han var igen.
Han såg sig om efter Pors-Lina, som redan var nästan i den andra änden av myren. Han klev iväg med de största steg han kunde utan att välja de största och starkaste tuvorna, som han hade gjort tidigare när han gick ut på myren.
Hans ögon lämnade inte Pors-Lina, ens för en sekund. Småtallar och ungbjörk vräktes åt sidan när han kom klampande utan att se sig för.
Plums, så halkade han på en tuva och hamnade i det varma, sköna dyvattnet. Han lade sig på rygg och plaskade och plumsade på så att det stänkte. Pors-Lina stod på ett betryggande avstånd och skrattade. Hon skrattade så att hon fick både hicka och ont i magen. Aldrig hade hon sett någonting så tokigt som Klumpeklamp i dypölen.
Till sist blev det kväll och en stor, rund måne började sin lugna vandring över himlen. Pors-Lina hade gått hem. Hon förklarade för Klumpeklamp att när solen gick ner frös hon alldeles förskräckligt mycket, mest om fötterna. – Har man kalla fötter kan man inte dansa på tuvurna sa hon när hon vinkade adjö åt Klumpeklamp som sakta kravlade sig upp ur dypölen och började gå tillbaka till platsen där hans mor hade lämnat honom.
Men när han kom dit fanns hon inte där. Han böjde sig ner och började sniffa på marken runt omkring, för han hade som alla troll ett utmärkt väderkorn. Till sist fick han tag på hennes vittring och sedan följde han den. Han var så glad och tänkte hur han skulle förvåna allesammans när de fick veta att han hade fått en namn och att han var någon.
Han glömde till och med att se sig för var han satte sina fötter, vilket är ganska ovanligt för ett troll. Han trampade på så att torra grenar och gamla löv stänkte runt omkring. Han märkte att vittringen började gå runt i en stor krok runt en liten äng och han beslöt sig att spara tid och tog genvägen över den lilla ängen, som låg mitt i skogsgläntan.
Men det skulle han inte ha gjort. Plötsligt sjönk marken undan hans fötter och han kände hur han föll djupare och djupare och till sist hamnade han med duns i botten av en stor håla.
När hans ögon hade vant sig med de mycket svaga ljuset som kom ifrån det lilla, runda hålet långt däruppe, började han undersöka var han hade hamnat. Rummet var trekantigt och i ett hörn låg några gamla ben och i ett annat hörn låg ett björnskinn där köttslamsorna hade torkat bort och skinnet var fult användbart. Han sniffade för säkerhets skull ett par extra gånger på de innan han med suck lade sig ner på det och somnade tvärt.
Tiden kom och tiden gick och trollpojken sov och sov. Till slut hade han vuxit upp och blivit ett stort troll. Visserligen hade han för länge sedan kunnat ta sig upp ur hålan och gå hem till de andra trollen, men han tyckte om sitt trekantiga hål.
När han inte sov satt han och filosoferade över varför somliga inte har namn medan andra har. Hans slutsats var att det måste varen en förfärligt massa troll och andra varelser också som springer omkring och inte vet vem de är bara för att ingen har brytt sig om att ge dem ett namn. Nöjd fortsatte han att sova.
Källargubben, som nu var ett par hundra år gammal låg I det stora fyrkantiga rummet och höll I sin svanstipp och drömde om Pors-Lina. Han drömde att hon satt på en älg och sa, - Klumpeklamp, upp med dig ditt lata troll, du får allt ge dig ut I världen för att leta reda på mig om du vill ha mig och sedan skrattade hon och i ett huj var hon borta.
Han satte sig förvirrat upp och kliade sig I huvudet, vilken underlig dröm han hade haft och varför hade han drömt om en älg plötsligt fått lust att göra någonting annat än att sova. Han satt länge och tänkte på saken. Hur han än tänkte fann han ingen lösning som innebar att han inte behövde anstränga sig, om än aldrig så lite.
Utan förvarning föll en ljusstråle rakt ner från ett fyrkantigt hål I taket. Källargubben blev så hapen att han gneast skuttade iväg in till sin egen lilla håla och satt där sedan alldeles stilla och darrade av spänning. äöå åö
. – En håla som har fyra hörn och ett hål som också har fyra hörn det tålde att tänkas ordentligt på. Ett rum skulle vara trekantigt och hålet I taket skulle vara runt. Han satt och ryckte sig I ena örsnibben vilket han ofta gjorde när han verkligen ville anstränga sig att tänka och det var som sagt var inte ofta det.
Källargubben satt och tänkte och tänkte utan att hitta någon rimlig forklaring. När människan hade forsvunnit och allt var tyst och stilla krop han genast in i hålan for att studera den närmare.
Människan hade tagit med sig hålet I taket. En stege stod mitt på golvet och när han klättrade upp slutade den i taket. Han tyckte att det var väldigt underligt att sätta dit en stege som inte gick någonstans. I det ena hörnet hittade han en underlig trälåda. Den var stor och fyrkantig den men och när han hade tittat på den en stund kom han på att den kunde ju inte vara menad for någon annan än han själv.
Han rusade genast in till sin håla och drog med sig björnskinnet och kan man tänka sig det passade precis I lådan. Han lade sig ner och somnade tvärt som vanligt. Han till och med glömde att hålla fast I sin svans så tryggt och skönt hade han det I sin låda.
Han sov och sov och en dag vaknade han av att någon slängde en massa knölar på honom. En av dem hamnade precis mitt på hans nästipp och den väckte honom. En stor människa syntes tydligt I ljuset från hålet uppe I taket och han hörde hur hon sa, - jag lämnar källarluckan öppen, håll reda på barnen, jag kommer med ett par säckar till.
Stackars ensamma troll som fick sin säng fullständigt täckt med stora otäcka knölar som inte var ett dugg bekväma att sova på. Han tänkte att det var tur att han hade rafsat till sig björfällen när han vaknade annars hade den blivit begravd under alla knölarna.
Han suckade och kröp in til sin gamla håla igen och muttrande, - ja ja det hade man kunnat vänta sig av människorna, de ger men de tar alltid tillbaka, precis som farmor alltid sa. Han krop ihop på sitt björnskinn och somnade med svanstippen I sin hand men han drömde aldrig mer of Pors-Lina.
copyright©kamillakirch
En dag vaknade han av ett underligt oväsen. Han tittade upp mot hålet i hålans tak och i stället för den blå himlen eller den svarta natten såg han bara en tjock bjälke av trä som täckte hela hålet. Han tänkte att han borde klättra upp och peta bort bjälken, men troll som han var och dessutom väldigt lat, gäspade han bara och beslöt sig för att sova på saken.
En massa tjoanden och oväsen väckte honom och han undrade om trollen och dvärgarna var i slagsmål igen men så hörde han att de bara var människor som hade bosatt sig i hans skog. – Jag undrar just hur länge de ska stanna här, tänkte han och vände sig på den andra sidan och somnade igen.
Men människorna stannade kvar, nya människor föddes när de gamla dog och gubben sömn blev mer och mer avbruten av allt oväsen och underliga brummande ljud som kom sedan for. En dag vaknade han av att hans ena vägg skakade alldeles förskräckligt och plötsligt fanns ett ganska stort hål i den. Han hörde hur en människa stönade och stånkade när hon grävde i leran på den andra sidan.
Men nu hade det sannerligen börjat gå alldeles för långt tyckte gubben och i stället för att lägga sig på rygg och sova på saken gick han fram till hålet, efter att han hade förvissat sig om att människan var borta. Han stack in sitt huvud och blev så häpen att han satte sig pladask på rumpan, när han tittade in.
Han såg en stor fin håla som den där människan hade grävt åt honom. Kanske var inte människorna så dumma att ha omkring sig när allt kom omkring. – Bara de inte förde så mycket oljud, suckade han och kröp in i hålan för att undersöka den.
Runt, runt sprang han och hoppade jämfota, så glad var han. Till saken hör at han inte ens visste om att han kunde hoppa jämfota, det bara kom sig av att han var så glad. Till slut somnade han i ett hörn av utmattning och han sov djupt och drömde om hur Pors-Lina skulle tacka ja till hans frieri. Han hade inte drömt om henne på många, många år. Pors-Lina var en älva som bodde på Stormyran alldeles under Långberget och hon älskade att dansa.
När källargubben var en vanlig liten trollunge, som inte ens var avvänjd, gick han som vanligt bakom sin mor och höll henne lydigt i svansen. Det var första gången som han var utanför hålan där de bodde och allt var nytt och väldigt spännande.
Hans mor, som fick syn på en samling trollgummor som verkade ha något väldigt intressant att tala om, satte ner honom på kanten av skogen just där myren tar slut och nyfiken som alla trollgummor sprang hon genast bort till gummorna. Ja hon blev så ivrig att hon till och med gick med dem för att titta på en ny håla och glömde alldeles bort sin trollunge.
Under tiden hade trollpojken tultat iväg ut på myren och de mjuka tuvorna gungade betänkligt när han steg på dem. Mitt ute på myren stod en älg och betade. Han tittade upp på trollpojken som kom svängande och hoppande på tuvurna.
- Jasså, nu är det tydligen dags för trollen också att dansa på myrarna, ja mycket ska man få se innan taggarna faller av för gott, mumlade han och gick sin väg med långa, lugna steg.
Plötsligt hörde trollet ett susande i löven av en ungbjörk som stod bredvid honom och han stannade till och tittade storögt på den ljusa, vackra flickan som stod alldeles framför honom. – Hej, jag heter Pors-Lina, vem är du? – Jag vet inte vem jag är för jag har inget namn, men jag vet att jag är ett troll, svarade han modigt och fortsatte att stirra på Pors-Lina. – Det är viktigt att veta vem man är, sa Pors-Lina och stod stilla med korsslagna armar över bröstet. Sedan skrattade hon sitt pärlande skratt och trollpojken satte sig av ren förvåning på första, bästa tuva.
– Vvvvvaaa gjorde du? Lyckades han klämma fram till slut och då skrattade hon ännu mer.
Till slut hejdade hon sig och förklarade för trollpojken vad ett skratt var och att hon hade skrattat för hon kom just på ett alldeles tokroligt namn som hon hade tänkt att ge honom. – Ett namn, ett alldeles eget namn, sa trollpojken och reste på sig och sträckte lite extra på sina långa, spetsiga öron för han ville inte gå miste om en enda stavelse av sitt namn.
- Du ska heta Klumpeklamp, sa hon och stänkte lite vatten på hans huvud, Sesådär nu vet du vem du är, kom ska vi dansa på tuvorna, sa hon och hoppade trallande iväg. – Klumpeklamp, sa trollpojken sakta och sög på varje ljud och sedan upprepade hand det både framlänges och baklänges så att han aldrig skulle glömma bort vem han var igen.
Han såg sig om efter Pors-Lina, som redan var nästan i den andra änden av myren. Han klev iväg med de största steg han kunde utan att välja de största och starkaste tuvorna, som han hade gjort tidigare när han gick ut på myren.
Hans ögon lämnade inte Pors-Lina, ens för en sekund. Småtallar och ungbjörk vräktes åt sidan när han kom klampande utan att se sig för.
Plums, så halkade han på en tuva och hamnade i det varma, sköna dyvattnet. Han lade sig på rygg och plaskade och plumsade på så att det stänkte. Pors-Lina stod på ett betryggande avstånd och skrattade. Hon skrattade så att hon fick både hicka och ont i magen. Aldrig hade hon sett någonting så tokigt som Klumpeklamp i dypölen.
Till sist blev det kväll och en stor, rund måne började sin lugna vandring över himlen. Pors-Lina hade gått hem. Hon förklarade för Klumpeklamp att när solen gick ner frös hon alldeles förskräckligt mycket, mest om fötterna. – Har man kalla fötter kan man inte dansa på tuvurna sa hon när hon vinkade adjö åt Klumpeklamp som sakta kravlade sig upp ur dypölen och började gå tillbaka till platsen där hans mor hade lämnat honom.
Men när han kom dit fanns hon inte där. Han böjde sig ner och började sniffa på marken runt omkring, för han hade som alla troll ett utmärkt väderkorn. Till sist fick han tag på hennes vittring och sedan följde han den. Han var så glad och tänkte hur han skulle förvåna allesammans när de fick veta att han hade fått en namn och att han var någon.
Han glömde till och med att se sig för var han satte sina fötter, vilket är ganska ovanligt för ett troll. Han trampade på så att torra grenar och gamla löv stänkte runt omkring. Han märkte att vittringen började gå runt i en stor krok runt en liten äng och han beslöt sig att spara tid och tog genvägen över den lilla ängen, som låg mitt i skogsgläntan.
Men det skulle han inte ha gjort. Plötsligt sjönk marken undan hans fötter och han kände hur han föll djupare och djupare och till sist hamnade han med duns i botten av en stor håla.
När hans ögon hade vant sig med de mycket svaga ljuset som kom ifrån det lilla, runda hålet långt däruppe, började han undersöka var han hade hamnat. Rummet var trekantigt och i ett hörn låg några gamla ben och i ett annat hörn låg ett björnskinn där köttslamsorna hade torkat bort och skinnet var fult användbart. Han sniffade för säkerhets skull ett par extra gånger på de innan han med suck lade sig ner på det och somnade tvärt.
Tiden kom och tiden gick och trollpojken sov och sov. Till slut hade han vuxit upp och blivit ett stort troll. Visserligen hade han för länge sedan kunnat ta sig upp ur hålan och gå hem till de andra trollen, men han tyckte om sitt trekantiga hål.
När han inte sov satt han och filosoferade över varför somliga inte har namn medan andra har. Hans slutsats var att det måste varen en förfärligt massa troll och andra varelser också som springer omkring och inte vet vem de är bara för att ingen har brytt sig om att ge dem ett namn. Nöjd fortsatte han att sova.
Källargubben, som nu var ett par hundra år gammal låg I det stora fyrkantiga rummet och höll I sin svanstipp och drömde om Pors-Lina. Han drömde att hon satt på en älg och sa, - Klumpeklamp, upp med dig ditt lata troll, du får allt ge dig ut I världen för att leta reda på mig om du vill ha mig och sedan skrattade hon och i ett huj var hon borta.
Han satte sig förvirrat upp och kliade sig I huvudet, vilken underlig dröm han hade haft och varför hade han drömt om en älg plötsligt fått lust att göra någonting annat än att sova. Han satt länge och tänkte på saken. Hur han än tänkte fann han ingen lösning som innebar att han inte behövde anstränga sig, om än aldrig så lite.
Utan förvarning föll en ljusstråle rakt ner från ett fyrkantigt hål I taket. Källargubben blev så hapen att han gneast skuttade iväg in till sin egen lilla håla och satt där sedan alldeles stilla och darrade av spänning. äöå åö
. – En håla som har fyra hörn och ett hål som också har fyra hörn det tålde att tänkas ordentligt på. Ett rum skulle vara trekantigt och hålet I taket skulle vara runt. Han satt och ryckte sig I ena örsnibben vilket han ofta gjorde när han verkligen ville anstränga sig att tänka och det var som sagt var inte ofta det.
Källargubben satt och tänkte och tänkte utan att hitta någon rimlig forklaring. När människan hade forsvunnit och allt var tyst och stilla krop han genast in i hålan for att studera den närmare.
Människan hade tagit med sig hålet I taket. En stege stod mitt på golvet och när han klättrade upp slutade den i taket. Han tyckte att det var väldigt underligt att sätta dit en stege som inte gick någonstans. I det ena hörnet hittade han en underlig trälåda. Den var stor och fyrkantig den men och när han hade tittat på den en stund kom han på att den kunde ju inte vara menad for någon annan än han själv.
Han rusade genast in till sin håla och drog med sig björnskinnet och kan man tänka sig det passade precis I lådan. Han lade sig ner och somnade tvärt som vanligt. Han till och med glömde att hålla fast I sin svans så tryggt och skönt hade han det I sin låda.
Han sov och sov och en dag vaknade han av att någon slängde en massa knölar på honom. En av dem hamnade precis mitt på hans nästipp och den väckte honom. En stor människa syntes tydligt I ljuset från hålet uppe I taket och han hörde hur hon sa, - jag lämnar källarluckan öppen, håll reda på barnen, jag kommer med ett par säckar till.
Stackars ensamma troll som fick sin säng fullständigt täckt med stora otäcka knölar som inte var ett dugg bekväma att sova på. Han tänkte att det var tur att han hade rafsat till sig björfällen när han vaknade annars hade den blivit begravd under alla knölarna.
Han suckade och kröp in til sin gamla håla igen och muttrande, - ja ja det hade man kunnat vänta sig av människorna, de ger men de tar alltid tillbaka, precis som farmor alltid sa. Han krop ihop på sitt björnskinn och somnade med svanstippen I sin hand men han drömde aldrig mer of Pors-Lina.
copyright©kamillakirch
Thursday, August 5, 2010
Flickan med de röda skorna som trampade på sitt bröd.
Den lilla flickan hade fått ett par nya, röda skor av sin far. Hon satt länge och smekte dem. Hon vred och vände på dem från alla håll för att riktigt pränta in deras utseende på sin näthinna. De hade en alldeles ovanligt vacker, klar, röd färg, som glänste i solskenet. Sulorna var av ett tunt och välgarvat läder och ovanpå skorna satt en slejf med en vacker pärla till fäste.
Hon satte genast på sig skorna och de passade perfekt. Varje dag sprang hon dansande och sjungande omkring i det lilla köket i stugan där hon bodde. Hon upptäckte att det gick mycket lättare att dansa och sjunga samtidigt efter det att hon hade fått de röda skorna och sångerna rann in i hennes huvud, den ena efter den andra.
En dag tog hennes mor fram ett stort bröd och bad henne gå ut och ge en bit till var och en som behövde bröd. – Kom bara ihåg att vara rädd om brödet och inte ge det till vem som helst och du får absolut inte trampa på det, sa mamman.
Glad i hågen traskade flickan iväg. Den första som hon mötte var en gammal skolfröken som med trumpen min svarade på hennes leende fråga om hon ville ha en bit bröd.
- Jag vet nog vem du är, du är fosterflickan som Frida och David tog hand om, din riktiga mor var en slampa. Jaja, jag vet nog hur du kommer att sluta. Inte vill jag ha något bröd av en som dig.
Flickan tittade sorgset på henne och när hon tittade ner på sina skor upptäckte hon att hon stod i en lergrop. Hon tog brödbiten som hon redan hade brutit och lade den på marken. Sedan steg hon försiktigt på det för att inte smutsa ner sina röda skor och gick vidare.
Ett stycke senare träffade hon ett par pojkar som kom cyklande på vägen. De skrattade när de såg hennes framsträckta hand med två bitar med bröd.
- Inte vill vi ha ditt bröd, du är så ful, sa den ena. Den andre spottade kavat i marken och fortsatte, - vi vet nog vem du är och vem din mamma var.
Flickan kände hur tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon försökte att gå vidare men skorna hade fastnat i gruset. Hon tog då de två brödbitarna och satte den ena framför den andra och när hon lyfte på sina fötter for att kliva på dem, släppte gruset sitt grepp och hon kunde gå vidare.
Hon fortsatte vägen fram och en del människor tog emot hennes bröd medan andra låtsades att de inte såg henne eller hennes framssträckta hand.
Vägen slingrade sig förbi bondgårdarna och snart kom hon fram till en större by. Många människor kom och gick och ingen tycktes vilja lägga märke till flickan där hon stod med sin framsträckta hand.
Plötsligt stannade en man framför henne, tittade på henne uppifrån och ner och sa, - om jag får känna på ditt kiss ställe tar jag emot ditt bröd.
Flickan blev alldeles förlägen och kände hur hon rodnade av blygsel. Hon visste att hon inte skulle låta någon känna på hennes hemliga ställe men samtidigt ville hon ju ge bort en bit bröd och motvilligt accepterade hon.
– Vilken fin liten murra du har, och du har ju också fått lite hår på den känner jag, sa mannen med grötig röst och lät sina fingrar gräva in i hennes springa. Under tiden pysslade han med något i den andra handen och när han var färdig tog han emot biten av bröd som flickan gav honom utan att säga ett enda ord som tack.
Flickan tyckte inte om att han hade känt på henne för hon såg att han hade smutsiga fingrar med tjocka, svarta sorgkanter under sina naglar. Men hon var i alla fall glad att han ville ha en bit bröd och tänkte att äntligen har jag kommit på ett sätt att kunna ge folk mitt bröd. Hon vandrade vidare och vägen var dammig och den vackra röda färgen på skorna började bli grå men hon märkte det inte.
Nästa man hon träffade på ville inte bara känna på henne utan han ville känna med sitt extra finger, som han sa. Hon nickade och när han bad henne lägga sig ner upptäckte hon att hon låg i en slaskhög med fötterna i en gamal hink full med gödselvatten.
– Sära på benen nu så att jag kommer åt att känna på dig, mumlade mannen och körde upp sitt knä mellan hennes ben. Det gjorde ont och flickan vred och vände på sig och försökte komma loss men han var tyngre än henne. Ett sting av smärta sköt som en blixt genom hennes underliv och hon märkte att mannens andhämtning blev häftigare och häftigare och efter en stund sjönk han ihop ovanpå henne.
– Det var riktigt skönt, sa han och tittade närmare på henne och fortsatte, - men fan vad du är ful.
– Det kan väl hända, sa flickan och tog mod till sig när hon fortsatte, - men jag har i alla fall vackra röda skor även om de är lite smutsiga men det är mest damm. Hon gav honom brödet och han stoppade det i sin mun och gick visslande sin väg utan att spilla mer tid eller ord på henne.
Det började skymma och flickan förstod att hon nog måste gå hem och förresten så var brödet nästan slut och hon förstod att hennes mor nog skulle undra var hon var.
Hon steg upp och borstade av alla soporna som hade fastnat på hennes klänning och när hon tittade ner på sina skor skrek hon av fasa.
Av det vackra röda lädret med den vackra pärlan till knapp var det bara sulan som var hel. Lädret hängde i slamsor och pärlorna var borta.
Hon sjönk ner på en gammal upp-och nervänd, rostig, gammal hink utan handtag och började gråta bittert.
I handen hade hon bara ett enda litet stycke bröd kvar och plötsligt kände hon sig väldigt hungrig och stoppade det i munnen. När hon försökte tugga växte och växte brödet och hon kände det som om hon skulle kvävas. Men hon fortsatte att tugga och svälja och snart var munnen tom och hon kunde andas igen.
Hon började gå tillbaka och hon gick med snabbare och snabbare steg och snart sprang hon allt vad hon orkade.
Det var mörkt innan hon kom hem och hon skyndade på stegen när hon såg stugan. När hon kom till förstugebron tog hon av sig vad som var kvar av sina skor och gömde dem bakom en låda.
Hon steg in i huset och upptäckte att det inte var hennes mor som fanns där, utan en helt annan kvinna. Inte heller fanns hennes far på sin vanliga plats i hörnet med en tidning framför sig.
Inte heller fanns de gamla, välkända möblerna där. Kökssoffan som var henens säng hade ersatts av en gråblå bänk med stålrörsben och det stora köksbordet, som hennes morfar hade snickrat, var borta och ett bord med skinande perstorps-platta stod i dess ställe.
– Var är min mamma och var är min far? stammade hon fram medan tårarna rann nerför hennes kinder och bildade ljusa ränder i smutsen på sin väg ner mot hennes klänning.
– Inte vet jag, svarade kvinnan och kom emot henne. – Men ge dig nu iväg din olycka, här kan du inte stanna. Du är ju inte bara smutsig utan du är ju också väldigt ful och inga skor har du heller.
Hon lyfte upp kvasten som stod i vrån och höjde den mot flickan som förstod att hon menade allvar, men hon stod som fastfrusen i golvet och kunde inte inte längre röra sig.
– Akta dig så att jag inte släpper lås hundarna på dig, skrek kvinnan och hötte med kvasten.
Då först kom hon loss och kunde försiktigt lomma ut genom dörren, som stängdes och låstes ordentligt bakom henne.
Hon satte genast på sig skorna och de passade perfekt. Varje dag sprang hon dansande och sjungande omkring i det lilla köket i stugan där hon bodde. Hon upptäckte att det gick mycket lättare att dansa och sjunga samtidigt efter det att hon hade fått de röda skorna och sångerna rann in i hennes huvud, den ena efter den andra.
En dag tog hennes mor fram ett stort bröd och bad henne gå ut och ge en bit till var och en som behövde bröd. – Kom bara ihåg att vara rädd om brödet och inte ge det till vem som helst och du får absolut inte trampa på det, sa mamman.
Glad i hågen traskade flickan iväg. Den första som hon mötte var en gammal skolfröken som med trumpen min svarade på hennes leende fråga om hon ville ha en bit bröd.
- Jag vet nog vem du är, du är fosterflickan som Frida och David tog hand om, din riktiga mor var en slampa. Jaja, jag vet nog hur du kommer att sluta. Inte vill jag ha något bröd av en som dig.
Flickan tittade sorgset på henne och när hon tittade ner på sina skor upptäckte hon att hon stod i en lergrop. Hon tog brödbiten som hon redan hade brutit och lade den på marken. Sedan steg hon försiktigt på det för att inte smutsa ner sina röda skor och gick vidare.
Ett stycke senare träffade hon ett par pojkar som kom cyklande på vägen. De skrattade när de såg hennes framsträckta hand med två bitar med bröd.
- Inte vill vi ha ditt bröd, du är så ful, sa den ena. Den andre spottade kavat i marken och fortsatte, - vi vet nog vem du är och vem din mamma var.
Flickan kände hur tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon försökte att gå vidare men skorna hade fastnat i gruset. Hon tog då de två brödbitarna och satte den ena framför den andra och när hon lyfte på sina fötter for att kliva på dem, släppte gruset sitt grepp och hon kunde gå vidare.
Hon fortsatte vägen fram och en del människor tog emot hennes bröd medan andra låtsades att de inte såg henne eller hennes framssträckta hand.
Vägen slingrade sig förbi bondgårdarna och snart kom hon fram till en större by. Många människor kom och gick och ingen tycktes vilja lägga märke till flickan där hon stod med sin framsträckta hand.
Plötsligt stannade en man framför henne, tittade på henne uppifrån och ner och sa, - om jag får känna på ditt kiss ställe tar jag emot ditt bröd.
Flickan blev alldeles förlägen och kände hur hon rodnade av blygsel. Hon visste att hon inte skulle låta någon känna på hennes hemliga ställe men samtidigt ville hon ju ge bort en bit bröd och motvilligt accepterade hon.
– Vilken fin liten murra du har, och du har ju också fått lite hår på den känner jag, sa mannen med grötig röst och lät sina fingrar gräva in i hennes springa. Under tiden pysslade han med något i den andra handen och när han var färdig tog han emot biten av bröd som flickan gav honom utan att säga ett enda ord som tack.
Flickan tyckte inte om att han hade känt på henne för hon såg att han hade smutsiga fingrar med tjocka, svarta sorgkanter under sina naglar. Men hon var i alla fall glad att han ville ha en bit bröd och tänkte att äntligen har jag kommit på ett sätt att kunna ge folk mitt bröd. Hon vandrade vidare och vägen var dammig och den vackra röda färgen på skorna började bli grå men hon märkte det inte.
Nästa man hon träffade på ville inte bara känna på henne utan han ville känna med sitt extra finger, som han sa. Hon nickade och när han bad henne lägga sig ner upptäckte hon att hon låg i en slaskhög med fötterna i en gamal hink full med gödselvatten.
– Sära på benen nu så att jag kommer åt att känna på dig, mumlade mannen och körde upp sitt knä mellan hennes ben. Det gjorde ont och flickan vred och vände på sig och försökte komma loss men han var tyngre än henne. Ett sting av smärta sköt som en blixt genom hennes underliv och hon märkte att mannens andhämtning blev häftigare och häftigare och efter en stund sjönk han ihop ovanpå henne.
– Det var riktigt skönt, sa han och tittade närmare på henne och fortsatte, - men fan vad du är ful.
– Det kan väl hända, sa flickan och tog mod till sig när hon fortsatte, - men jag har i alla fall vackra röda skor även om de är lite smutsiga men det är mest damm. Hon gav honom brödet och han stoppade det i sin mun och gick visslande sin väg utan att spilla mer tid eller ord på henne.
Det började skymma och flickan förstod att hon nog måste gå hem och förresten så var brödet nästan slut och hon förstod att hennes mor nog skulle undra var hon var.
Hon steg upp och borstade av alla soporna som hade fastnat på hennes klänning och när hon tittade ner på sina skor skrek hon av fasa.
Av det vackra röda lädret med den vackra pärlan till knapp var det bara sulan som var hel. Lädret hängde i slamsor och pärlorna var borta.
Hon sjönk ner på en gammal upp-och nervänd, rostig, gammal hink utan handtag och började gråta bittert.
I handen hade hon bara ett enda litet stycke bröd kvar och plötsligt kände hon sig väldigt hungrig och stoppade det i munnen. När hon försökte tugga växte och växte brödet och hon kände det som om hon skulle kvävas. Men hon fortsatte att tugga och svälja och snart var munnen tom och hon kunde andas igen.
Hon började gå tillbaka och hon gick med snabbare och snabbare steg och snart sprang hon allt vad hon orkade.
Det var mörkt innan hon kom hem och hon skyndade på stegen när hon såg stugan. När hon kom till förstugebron tog hon av sig vad som var kvar av sina skor och gömde dem bakom en låda.
Hon steg in i huset och upptäckte att det inte var hennes mor som fanns där, utan en helt annan kvinna. Inte heller fanns hennes far på sin vanliga plats i hörnet med en tidning framför sig.
Inte heller fanns de gamla, välkända möblerna där. Kökssoffan som var henens säng hade ersatts av en gråblå bänk med stålrörsben och det stora köksbordet, som hennes morfar hade snickrat, var borta och ett bord med skinande perstorps-platta stod i dess ställe.
– Var är min mamma och var är min far? stammade hon fram medan tårarna rann nerför hennes kinder och bildade ljusa ränder i smutsen på sin väg ner mot hennes klänning.
– Inte vet jag, svarade kvinnan och kom emot henne. – Men ge dig nu iväg din olycka, här kan du inte stanna. Du är ju inte bara smutsig utan du är ju också väldigt ful och inga skor har du heller.
Hon lyfte upp kvasten som stod i vrån och höjde den mot flickan som förstod att hon menade allvar, men hon stod som fastfrusen i golvet och kunde inte inte längre röra sig.
– Akta dig så att jag inte släpper lås hundarna på dig, skrek kvinnan och hötte med kvasten.
Då först kom hon loss och kunde försiktigt lomma ut genom dörren, som stängdes och låstes ordentligt bakom henne.
Saturday, May 15, 2010
En episod
Skimret från det nyligen maskinpolerade marmorgolvet lyste kallt och neutralt. Ljudet från hennes klackar ekade i den tomma foajén där gröna växter i stora keramikkrukor frodades i det konstlade ljuset. Hon gick raskt och målmedvetet som om hon var en betydelsefull person med en fullbokad agenda.
En ensam ung man vandrade emot henne med snabba korta steg. Hon tittade upp och såg namnskylten som dinglade på hans bröst och reflekterade över hur olikt klädda personalen var nu gentemot förr.
Hissens lilla klingande ljud fick henne att skynda på stegen och med en suck av lättnad klämde hon sig in.
- Nummer fyra tack, mumlade hon till mannen som stod närmast dörren.
Med en suck gick hon ut ur hissen och tittade på skylten som satt alldeles under taket. Rum 417-435 ledde åt vänster och hon gick tvekande åt det hållet. Doften av rengöringsmedel och exkrementer låg tung i korridoren.
- Det luktar död, mumlade hon tyst för sig själv och log mot en ung kvinna som kom gående med en bricka fylld med olika tuber.
- Går det bra att besöka rum 421, frågade hon artigt och tackade med ett mekaniskt leende när hon hörde att det skulle gå för sig.
Hon stod med handen på dörrhandtaget och tänkte på hur hon måste hämta andan och rätta till sina anletsdrag. En tanke fick henne att nästan le när hon insåg att alla dörrar på hela stället såg alldeles likadana ut, det var bara vad som fanns innanför som var olika.
- Hej, hur känner du dig, sa hon och snuddade med sina läppar vid hans kind.
- Ursch, fortsatte hon, - du borde be dem att raka dig. Hon gick och satte sig i stolen och tittade allvarligt på honom.
- Jag känner mig bättre, mycket bättre, försäkrade mannen och tittade på henne med en blick som fick henne att tänka på en hundvalp som hon en gång hade ägt men som sprang bort. Hon hette Phoebe kom hon ihåg.
- Kommer du ihåg hunden som vi hade när vi bodde på Kaptensvägen, frågade hon plötsligt och log när hennes blick mötte hans.
- Varför frågar du om det, sa mannen och hans panna rynkades i djupa veck.
- Tja inte för någon särskild anledning, jag kom bara att tänka på henne. Hon hette Phoebe.
Mannens blick vek undan och han famlade efter kontrollen till TVn och flackade mellan olika kanaler till dess att han stannade på en som visade hur högeffektiv osttillverkning går till.
De satt bägge och tittade förstrött på programmet och ingen sa något. Nu och då bröts tystnaden av att någon öppnade dörren men när de såg att han hade besök stängde de den försiktigt och gick sin väg.
Hon tänkte på kvällen innan när han hade legat inkapslad med sladdar och syremask och hur skärmen bakom honom visade hans oregelbundna och alltför snabba hjärtslag och mindes hur spänt hon hade följt förändringen av hans PCL och puls. I hela fem timmar hade hon stått där tyst och stilla som en zombie, väntande på ingenting och på allt.
- Underligt tänkte hon, - jag som alltid hade tänkt mig att en hjärtinfarkt på liv och död skulle vara mer dramatisk än den som hon hade upplevt.
Hon kände sig nästan besviken att han inte hade dött eller åtminstone kämpat mer än i fem timmar. Hennes tankar avbröts av mannen som sa,
- Jag får nog komma hem senare i dag. Specialisten som tittade till mig tidigare i morse sa att om mina värden höll sig fanns det ingen anledning för mig att stanna kvar här.
Hon ryckte till och log när hon svarade,
- Men älskade vän, här har du ju det så bra, du ligger uppassad av vackra unga kvinnor som i en aldrig sinande ström kommer och tittar till dig. Du har din TV och med en liten tryckning på den ena knappen kommer mat och dricka. Hon skrattade till lite nervöst och fumlade med sin handväska.
- Jag tror att jag ska gå ner och se om jag hittar något som du kan läsa sa hon och steg upp.
Mannen svarade inte. Han var helt absorberad av osttillverkningen på TV skärmen och märkte inte att hon gick.
Copyright©kamillakirch
En ensam ung man vandrade emot henne med snabba korta steg. Hon tittade upp och såg namnskylten som dinglade på hans bröst och reflekterade över hur olikt klädda personalen var nu gentemot förr.
Hissens lilla klingande ljud fick henne att skynda på stegen och med en suck av lättnad klämde hon sig in.
- Nummer fyra tack, mumlade hon till mannen som stod närmast dörren.
Med en suck gick hon ut ur hissen och tittade på skylten som satt alldeles under taket. Rum 417-435 ledde åt vänster och hon gick tvekande åt det hållet. Doften av rengöringsmedel och exkrementer låg tung i korridoren.
- Det luktar död, mumlade hon tyst för sig själv och log mot en ung kvinna som kom gående med en bricka fylld med olika tuber.
- Går det bra att besöka rum 421, frågade hon artigt och tackade med ett mekaniskt leende när hon hörde att det skulle gå för sig.
Hon stod med handen på dörrhandtaget och tänkte på hur hon måste hämta andan och rätta till sina anletsdrag. En tanke fick henne att nästan le när hon insåg att alla dörrar på hela stället såg alldeles likadana ut, det var bara vad som fanns innanför som var olika.
- Hej, hur känner du dig, sa hon och snuddade med sina läppar vid hans kind.
- Ursch, fortsatte hon, - du borde be dem att raka dig. Hon gick och satte sig i stolen och tittade allvarligt på honom.
- Jag känner mig bättre, mycket bättre, försäkrade mannen och tittade på henne med en blick som fick henne att tänka på en hundvalp som hon en gång hade ägt men som sprang bort. Hon hette Phoebe kom hon ihåg.
- Kommer du ihåg hunden som vi hade när vi bodde på Kaptensvägen, frågade hon plötsligt och log när hennes blick mötte hans.
- Varför frågar du om det, sa mannen och hans panna rynkades i djupa veck.
- Tja inte för någon särskild anledning, jag kom bara att tänka på henne. Hon hette Phoebe.
Mannens blick vek undan och han famlade efter kontrollen till TVn och flackade mellan olika kanaler till dess att han stannade på en som visade hur högeffektiv osttillverkning går till.
De satt bägge och tittade förstrött på programmet och ingen sa något. Nu och då bröts tystnaden av att någon öppnade dörren men när de såg att han hade besök stängde de den försiktigt och gick sin väg.
Hon tänkte på kvällen innan när han hade legat inkapslad med sladdar och syremask och hur skärmen bakom honom visade hans oregelbundna och alltför snabba hjärtslag och mindes hur spänt hon hade följt förändringen av hans PCL och puls. I hela fem timmar hade hon stått där tyst och stilla som en zombie, väntande på ingenting och på allt.
- Underligt tänkte hon, - jag som alltid hade tänkt mig att en hjärtinfarkt på liv och död skulle vara mer dramatisk än den som hon hade upplevt.
Hon kände sig nästan besviken att han inte hade dött eller åtminstone kämpat mer än i fem timmar. Hennes tankar avbröts av mannen som sa,
- Jag får nog komma hem senare i dag. Specialisten som tittade till mig tidigare i morse sa att om mina värden höll sig fanns det ingen anledning för mig att stanna kvar här.
Hon ryckte till och log när hon svarade,
- Men älskade vän, här har du ju det så bra, du ligger uppassad av vackra unga kvinnor som i en aldrig sinande ström kommer och tittar till dig. Du har din TV och med en liten tryckning på den ena knappen kommer mat och dricka. Hon skrattade till lite nervöst och fumlade med sin handväska.
- Jag tror att jag ska gå ner och se om jag hittar något som du kan läsa sa hon och steg upp.
Mannen svarade inte. Han var helt absorberad av osttillverkningen på TV skärmen och märkte inte att hon gick.
Copyright©kamillakirch
Subscribe to:
Posts (Atom)