God is in all men, but all men are not in God; that is why we suffer.
Ramakrishna

Sunday, November 14, 2010

Den ordentliga teddybjörnen Theodor och hans hemliga kärlek till Anne.

Till Anne. Nov 2010

Teodor var en ganska tjock och välstoppad teddybjörn som bodde i en liten stad vid havet i norra Afrika. Hur han hade kommit dit var det ingen som riktigt visste, förutom Teodor förstås men det höll han hemligt och berättade inte för någon.
Han var ingen vanligt teddybjörn, en som slängs överallt och till sist hamnar smutsig och sönderriven i soporna. Nej Teodor var av en förnäm familj och hade redan som ung fått lära sig hur man sköter om sig och håller pälsen ren och fin.
Hans allra bästa vän var en liten flicka som hette Anne. Hon satt ofta med honom i famnen på en liten stol vid fönstret och tittade ut på allt folket som gick förbi på gatan utanför den stora porten. Ibland sjöng hon hitta på sånger för honom och då njöt han så att det riktigt ryste i hela hans kropp.
En gång när Anne hade varit sjuk och till och med hade feber hade hennes mamma kommit hem med Teodor i ett litet brunt paket. Hon satte honom på sängen alldeles bredvid Anne som sov med flämtande andetag och rysliga rosslingar i bröstet varje gång som hon hostade. Teodor hade suttit och tittat på henne en lång stund när hon plötsligt slog upp ögonen och fick syn på honom. Hon tog honom genast i sina armar och somnade igen med ett lyckligt litet leende. Innan hon somnade viskade hon , - hej på dig, jag heter Anne och jag ska kalla dig för Nalle.
Teodor visste inte riktigt vad han skulle tro om en sådan liten människa. Men varmt och skönt var det att ligga nära henne och efter en stund somnade han också. Han drömde om de stora Himalaya bergen där alla teddybjörnar kommer ifrån och i drömmen såg han sin mor och alla de andra teddybjörnarna. Hans mor sade att han skulle noga vakta på sin lilla människa för det fanns många som ville henne illa. Teodor nickade i sömnen och sa högt, - det lovar jag mor, det lovar jag,
Anne vaknade och drog honom närmare intill sig och viskade, - Nalle vet du att jag drömde att du kunde tala, är inte det märkvärdigt så säg. I detsamma kom mamman in med en bricka med ett glas juice och en smörgås som hon satte ner på det lilla bordet som stod alldeles vid sidan av sängen.
– Anne, du ser redan mycket friskare ut om febern inte kommer tillbaka kan du få stiga upp i morgon, men nu är det kväll och du måste sova. Jag ser att du tycker om teddybjörnen som jag fann på sjukhuset. Det var någon som hade sänt honom från Rom i ett paket med olika mediciner som kom till sjukhuset i dag. Eftersom du är sjuk tänkte jag att han kanske skulle kunna muntra upp dig lite.
Efter att ha kysst Anne på pannan och rufsat om henne lekfullt i håret stoppade hon om henne och gick ut och stängde dörren efter sig, Månen sken in genom fönstret och syrsorna utanför hade redan börjat sin nattkonsert ivrigt påhejade av ett par jamande kattor som satt pa det höga planket som skyddade mot insyn.
Teodor låg och tänkte på hur alltid hade blivit till det allra bästa. Han hade alltid önskat sig en liten människoflicka som sällskap och han hade fasat varje gång en och annan pojke kom och nöp honom hårt i ena armen eller slet i hans öron där han satt på hyllan leksaksaffären. Men han insåg att han hade haft en väldig tur som köptes av den gamla tanten som hade så milda, vackra bruna ögon och blev skickade i ett paket till Röda Korset för att sedan kunna bli kramad av ett litet barn som inte hade några leksaker alls. Visst hade han varit lite rädd för att han skulle bli smutsig eller att hans vackra röda sidenrosett skulle bli solkig eller rent av att tappa den. Men nu visade det sig att när paketen till Röda Korset blev uppackade kom han kom att hamna i en låda som det stor Första Förband på och på så sätt kom han med en leverans till Annes mamma som arbetade på ett stort sjukhus.
Han log när han tänkte på hur glad han hade blivit när hon tog upp honom och mumlade, - det var mig ett nytt slags bandage men eftersom Anne är sjuk så kanske du kommer att vara ett första förband i alla fall.
Anne rörde på sig oroligt i sömnen och Teodor började nynna en sång om blommorna uppe i Himalayabergen och alla fåglar som flög runt och sjöng dagarna i ända. Efter ett tag blev hennes andetag jämna och han märkte att nu var sjukdomen borta och allt hon behövde var att sova. Han suckade när han slöt sina ögon och kände hur hans lilla hjärta redan älskade henne och efter en stund sov han.
Nästa morgon när Annes mamma kom in med ett glas juice och ett stycke nybakat bröd såg hon att Anne redan var påklädd och hade till och med försökt att bädda sin säng. – nej men är du redan uppe, jag antar att du är fullt frisk och inte behöver få frukost på säng sa hon skrattande och vände om i dörren. – Skynda dig ner till köket så att du får en rejäl frukost av Medira.
Anne tog upp Teodor och gick snällt efter sin mamma ner till köket. Medira var deras kokerska och en av Annes absoluta favoriter. Ingen kunde sjunga som henne och ingen hade så vackra mörka ögon som alltid glittrade. – Titta Medira, det här är Nalle, han ska bo hos oss. Jag fick honom i går och när jag har ätit ska jag visa honom vår lilla trädgård, sa hon och räckte fram Teodor så att Medira kunde hålla honom.
Ute på den stenlagda altanen fanns ett par marmor bänkar och blommor var planterade i stora stenkrukor. Ett par sagopalmer växte alldeles intill planket och där hade Anne sitt favorit ställe. En stor, gammal, sprucken stenkruka stod på högkant och inne i den hade Anne gjort en liten lekstuga.
Hon satte Teodor på en liten sten som hon sa var en fåtölj och sedan började hon samla ihop olika blommor och blad för hon skulle göra en sallad till honom. Teodor satt tillbakalutad och stödde sin rygg mot stenkrukans vägg. Hans ögon lämnade inte Anne för en enda sekund och när hon inte märkte det visslade han en liten melodi som gjorde att en mängd fjärilar genast kom för att titta på vad det var som lät och luktade så gott. En av dem satte sig på Anne huvud utan att hon märkte det och en annan fladdrade framför henne och fick henne att skratta.
När Medira ropade att det var middagsdags sprang hon genast in för hon var väldigt hungrig och i hastigheten glömde hon alldeles bort Teodor där han satt på sin sten. Han suckade och kände sig övergiven men beslöt sig för att vänta till dess hon kom tillbaka för att hämta honom.
Under tiden hade en ganska stor hund hoppat över planket och kom fram till honom . Han morrade och visade sina stora vita tänder och Teodors hjärta bankade så hastigt att han trodde att han skulle dö. Hunden nosade på honom honom bet tag i hans rosett och drog av hon om det röda sidenbandet och gick sedan vidare med bandet släpande efter sig på jakt efter något annat ätbart.
Teodor kände hur tårarna nästan pressades fram ur hans bruna ögon för han var väldigt stolt över sin fina rosett. – Vad skulle Anne nu säga när hon fick se honom, tänkte han och steg upp från stenen. Hur skulle han få tag på sitt band. Han beslöt sig för att vissla en stump och till sin glädje upptäckte han att hunden faktiskt lydde och kom tillbaka med bandet fortfarande hängande i ena mungipan. Med ett ryck grabbade Teodor tag i bandet och slängde det runt halsen. – Bättre ett band runt halsen utan rosett än inget band alls, tänkte han och kände sig väldigt stolt.
När Anne kom ut efter att ha ätit sin middag och såg att hans rosett hade gått upp tog hon genast upp hon om och gick in till Medina för att hon skulle knyta en rosett. Teodor satt i Annes knä och när rosetten var färdig blev Anne så glad att hon gav honom en puss mitt på nosen. – Nu är du fin igen lilla Nalle, sa hon och gick upp till sitt rum med Teodor tätt tryckt intill sig.

Kap. 2
Hur Teodor räddar Anne från att bli biten av en väldigt giftig orm
I den lilla staden där Anne bodde fanns det alla möjliga insekter och möss av alla storlekar från små vita som inte var större än ett barn minsta finger till de stora kloak råttorna som kunde bli stora som kattor. Där det finns möss där finns det förståss även ormar och iAnnes lilla stad var inget undantag.
Anne hade lärt sig att man aldrig fick krypa in i en buske eller lyfta på en stor sten eller sätta sig ner på marken. Man måste alltid ha en käpp som man hela tiden slog och petade med så att ormarna som kände vibrationerna i sin kropp kunde snabbt ringla iväg.
Den här dagen hade börjat helt fel, först var mjölken sur och Ann fick nöja sig med vattenchoklad istället för den vanliga mjölkchokladen med skum på som hon älskade. Sedan var hennes mamma tvungen att ge sig av till sjukhuset i all hast för det var som vanligt något som bara hon kunde ta hand om. Till råga på allt hade det regnat under natten så Anne kunde bara leka på den stenlagda altanen .
Buttert tog hon Theodor under armen och gick ut. Hon vandrade planlöst fram och tillbaka och tittade besviket i riktning mot marmor bänken där hon hade sin vanliga lekplats. Kanske hon ändå skulle försiktigt trippa iväg dit, tänkte hon och tog ett par försiktiga steg i det våta gräset.
Till sist hade hon nått fram till sin lekplats och hon börjad genast göra i ordning för att leka skola med Theodor. Hon skulle förstås vara fröken och han skulle vara en elev. Ett par små stenar fick vara de andra eleverna och det hela var klart. Hon inledde med en sång som hon hade hittat på. Den handlade om en prinsessa som bodde i ett slott som var av rödaste guld och där bodde också hennes pappa kungen och ingen annan. Den sången passade alltid tyckte Anne.
Efter ett tag var det dags för Theodor att gå och ställa sig i skamvrån för han hade inte varit uppmärksam. Anne hade gjort i ordning ett ställe under ena rosenbusken där –time out- som kokerskan kallade det hela när man måste sitta stilla och åtminstone se ut som om man var hemskt ledsen för något som man hade sagt eller gjort.
En gul och svartrandig orm med stora gula fläckar på varje sida av huvudet låg ett stycke vid sidan om och den hade varit sent ute och därför inte kunnat få sig en mus eller två när mössen kom upp ur sina bon för att skaka regnvattnet ur sina pälsar. Den var rasande hungrig, ja det skrek rent i den långa orm magen.
Theodor som naturligtvis hade hört hur det skrek i magen på ormen höll sina ögon på den för han litade inte alls på ormar. De hade en förmåga att aldrig flytta sig rakt fram och det irriterade honom när han såg hur de slingrade sig i zic zac. – Slöseri med både tid och energi, brukade han muttra för sig själv.
Anne stod allvarligt framför Theodor och hötte med sittt finger när hon sa med allvarlig röst, -Nalle, du får inte sitta och gapa under min lektion, du stör de andra eleverna som sitter tysta och försöker lära sig så mycket som möjligt. Nu blir det – time out- för dig och hon tog upp Theodor och började krypa in under rosenbusken.
Ormen som kände hur marken vibrerade tänkte att nu äntligen skulle han få sig en riktigt stor mus att döma av vibrationerna och han slickade sig ivrigt om munnen med sin långa tvådelade tunga och började förväntansfullt krypa i riktning mot den förväntade maten.
Theodor spärrade upp sina ögon när han såg hur ormen närmade sig och han blev väldigt rädd när han märkte att ormen kom krypande på Annes andra sida än den han var på. med en knyck sprätte han upp sin kropp så att Anne tappade greppet om honom och han rullade snabbt bort mot staketet på den andra sidan.
Anne som förvånat såg hur han inte stannade förrän han stötte mot den stora grundstenen som den ena staket posten var ankrad i, kunde inte alls förstå vad som hade hänt. Men så fick hon en ide och rullade efter Theodor hon med och skrek att det var jordbävning och att alla måste ta skydd.
När ormen hörde hennes skrik och kände hon marken skakade av hennes tyngd insåg att kanske musen som han trodde skulle bli frukost nog var en jätteråtta i ställe och dem hade den fått nog av tidigare för de var så elaka att de till och med gav sig på en orm med sina sylvassa tänder. Ormen hade med möda lyckats få med sig sin yttersta svanstipp från det mötet. Snabbt ändrade den riktning och gled iväg mot det låga riset runt den stora sagopalm stammen i stället där den brukade vila sig efter långa och svåra strapatser.
Anne, Anne, var är du? Ropade Medira ifrån dörröppningen och fortsatte, - nu har mjölkmannen varit här och jag har gjort i ordning ett par smörgåsar till din choklad, kom in nu med en gång och glöm inte att ta av dig dina skor för det är lerigt på gården i dag , och så gick hon in.
Glad som en lärka igen plockade Anne upp Theodor och sprang in men glömde som vanligt att ta av sig skorna nere i porten.

Kapitel 3,
Theodor och Anne går på marknad och Theodor upptäcker att han är allergisk mot kanelbark.

copyrightNov2010©kamillakirch